Estniska ön Vormsi (Ormsö), januari 1997


4 hjältar på väg till Hullo centrum!

Vormsi begravningsplats.


Hullo postkontor samt ett ringkors.

Hullo Busstation.


Utanför Hullo centrum.

På väg till Tower 17.


Baywatch Tower 17, Vormsi.

Workout på Vormsi.


En rysk kyrka på Vormsi.

Ett "H T L" samt "BA R".




Gruppfoto Hullo Downtown.
Från vänster: Arno, Urmas, Riina, Mistika (en mört) och Jaan



Vormsi är Estlands fjärde största ö och är belägen vid Estlands västkust. Fr.o.m. 1200-talet var öns invånare främst svenskar, som levde tämligen isolerade och kunde därför bevara sin säregna dialekt. De levde som fria bönder under svensk lag, vilket innebar mindre skattskyldighet, fördelaktigare rätt att äga mark samt större personlig frihet. Först år 1604 anlade Magnus Brümmer det första godset på ön, än idag känt som Magnushof (Suuremõisa).

År 1873 kom den svenska missionären Lars-Johan Österblom till ön, utsänd av den Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Förbindelserna med Sverige blev därmed intensiva. Man öppnade öns första skola, inrättade bönehus i byarna samt påbörjade byggandet av boningshus med skorsten och fönster. Öns befolkning steg snabbt till ca 2500. År 1887 dog den siste baronen och därför såldes godsets mark till staten.

Trots öbornas små ekonomiska förhållanden, hade de flesta gårdar blivit friköpta till år 1920. Det svenska samhället levde kvar på ön tills andra världskrigets slutår, då öborna var tvingade att fly till Sverige pga den från öster hotande terrorn. Kolchossystemet och hänsynslösheten mot andras egendom förvandlade de flesta byar som överlevt kriget till ruiner. Den för svenskarna så typiska bystrukturen kan idag endast spåras i några byar.

Där de viktigaste vägarna på Vormsi möts, står St. Olofskyrkan, som fick sitt nuvarande utseende 1632. Mycket intressant är den i sten byggda kordelen med sitt säregna valvtak med idag återställda takmålningar från början av 1300-talet. Den under 50 år förfallna kyrkan återställdes med hjälp av öbornas gemensamma arbete och återinvigdes 1990.

På kyrkogården finns det på gravarna historiskt intressanta ringkors i sandsten och kalksten, som oftast tillverkades av bonden själv. I närheten av kyrkan finns också en minnessten till de stupade i frihetskriget. Intressant är att denna minnessten har stått uppe även under hela Sovjetperioden.


Last updated 971109, 16:16 EET (Eastern European Time)
© 1997 Arno Altoja, All rights reserved Tillbaka till menyn